Jag tror de flesta av oss har sett dom. Själv har jag ofta gjort det och funderat på vad som rör sig på insidan, hur de mår, vad som gjort att de befinner sig där de gör, men också funderat på hur de finner styrka igen. Innan jag själv var mamma uppmärksammade jag dom i affärer, längs cykelvägar, på bussen, ja överallt. Nu när jag själv är mamma gör jag detsamma men jag skänker dom även en blick fylld med förståelse, en blick – ett litet leende som jag hoppas ger någon slags tröst eller styrka. Jag pratar om de uttröttade småbarnsföräldrarna. De som går med sin barnvagn/sele/sjal/eller bärandes på den lilla, målmedvetet men med en tom blick, som på autopilot. De vet att de är på väg någonstans men kanske inte var, för deras mål är ingen plats, det är ett tillstånd. De söker efter att barnet ska sluta gråta, somna, lugna ner sig eller att tiden bara ska gå så att det snart blir kväll. De har närmat sig gränsen för vad de klarar och befinner sig i dimman där bara de och barnet existerar, de blir en ensam ö, avskild från resten av oss andra. Vad som ligger bakom tillståndet kan nog vara väldigt olika, men jag kan tänka mig att känslan man bär på är av samma slag.
Den senaste tiden har jag själv varit en mamma i det tillståndet flera gånger, jag har liksom glidit över från verkligheten in i en liten bubbla där bara jag och Filuren existerar. Jag har dragits med tre förkylningar på raken, inte några små snorigheter som jag är van vid – nej de anfaller med buller och brak. Den senaste har satt sig på bihålorna, det värker i ansiktet, huvudet spränger, tänderna ilar, jag snorar och är helt kraftlös. Jag har börjat nå min egen gräns. Som mamma kan man inte bara ligga kvar och blunda, i alla fall när man är ensam förälder hemma. Lilla Filuren är också snorig, han har dessutom gått över från att krypa och vara nöjd med det till att vilja resa sig mot allt som går och inte går. Han kokar av frustration för att han inte kan gå. Han reser sig, ställer sig, släpper taget och trillar i golvet. All hans vakna tid behöver han övervakning, han är inte lugn en sekund. Tyvärr är han väldigt missnöjd, han skriker, gnäller, får utbrott, skriker mer. Han är inget barn man sätter i knät, han blir förbannad av det, han är inget barn som är stilla, det är fullt ös hela tiden.
Han är så full av liv och jag älskar det, men det har varit fruktansvärt tungt när jag varit ensam med honom all hans vakna tid nu på slutet och jag själv inte har varit frisk. Livet som småbarnsmamma är allt ifrån glamoröst ibland. När huvudet känns som det ska explodera vill jag bara ge upp men Filuren ställer sig gallskrikande i sängen fast han är hur trött som helst, jag lyfter upp honom för att lägga ner honom och han spyr ner hela mig och sig själv så jag byter kläder på honom. Jag lägger ner honom igen och han får till en spark över näsan så att blodet rinner och jag inser att han inte kommer somna nu heller. Jag sätter honom på golvet för att leka, river åt mig en av hans tvättlappar och försöker stoppa näsblodet men känner hur tröttheten, blodsmaken och huvudvärken lockat fram illamåendet och jag måste kasta mig in på toa. Jag hinner inte spy klart innan ett gallskrik bryter genom hulkningarna, en halvminut har jag varit borta men självklart har Filuren hunnit ställa sig nånstans och släppt taget. Jag springer till honom, försöker trösta men det går inte. Under gallskrik och vägran drar jag på honom kläder för att göra det enda som funkar den här tiden på dagen – ta honom på promenad. Jag själv är täckt av fiskgrytan Filuren åt till lunch, blod från min näsa men även vissa delar av mina egna spyor. Jag drar bara på mig regnjackan över för jag vet att det finns liksom ingen tid för uppfräschning om jag vill hinna ut med Filuren till vagnen innan han blivit så uppvarvad av sitt skrikande att det inte går att lugna ner honom igen. Ett par våtservetter från skötväskan och regnet får helt enkelt lösa situationen med min inte för trevliga ansiktsmask medan jag som i dimma tar mig ut från området och vidare mot Vänern.
Så går jag där, ensam, avskärmad med bara lilla Filuren i tankarna. Jag orkar egentligen inte. Huvudet bultar, jag kräks igen i ett dike, jag skakar men det enda jag tänker är att jag måste få Filuren att vara lugn. Jag tittar ner på honom och ser hans lilla ansikte, det vackraste som finns. Hans långa mörka ögonfransar har fångat upp tårarna och mitt hjärta drar ihop sig av kärlek. Han sitter lugn och tittar mot träden, mot de gulnande löven som dansar i regnet. Det går inte att fånga hans blick, han har försvunnit in i sin egen värld, en värld av lugn. Jag går vidare, tittar ut mot det stora grå vattnet. Vänern skrämmer mig nästan, jag ryser av vågorna som slår mot klipporna. Jag är så trött, så trött, jag sätter mig på en bänk, struntar fullkomligt i att den är plaskblöt. Jag vill bara få vila några sekunder, allt snurrar. Jag sluter ögonen och vilar pannan mot barnvagnen. En sekund, två sekunder, tre sekunder, sedan börjar Filuren gallskrika igen. Jag reser mig, allt omkring mig blir en röra och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare men jag måste göra det. Filuren kräver att jag rör på mig, så jag går – blind förutom för hans vackra ansikte.
Så somnar Filuren, och det är som att spänningarna släpper, jag gråter, jag tillåter mig att göra det när han inte kan se. Det är en tyst gråt, med tårar som rinner ner för kinderna och blandar sig med regndropparna som slår mot min hud. Här kan jag gråta fritt, ingen ser. Ingen mer än jag och Filuren vandrar längs den skogsvägen i ösregnet när det skymmer. Till slut har tårarna slutat rinna, jag närmar mig bebyggda områden, mobilen ringer. Min man undrar hur vi har det ”okej” säger jag, ”Filuren är lite grinig och jag är lite sjuk, men vi överlever nog”. Jag försöker låta lugn, lite skämtsam, jag ser liksom inte någon anledning i att häva ur mig till min man för han sitter fast och har ändå ingen möjlighet att göra något åt situationen. Jag känner till det dåliga samvetet han skulle få om han visste hur det var.
Vi går vidare, går och går. Jag är helt uttröttad men vet att det inte är någon mening med att gå hem förrän det börjar närma sig nattning. Vi kommer hem, jag matar Filuren med gröt, byter blöja, byter till pyjamas under ständiga utbrott. Jag försöker leka med honom och göra så att han avslutar dagen med gott humör. Jag darrar och skakar eftersom mina egna kläder är kalla och blöta, försöker hinna få tid att dra på mig första bästa annat som är torrt. Så plötsligt är tiden inne för läggning och lilla busen somnar. Jag sitter där totalt utmattad, utan lust att någonsin göra något annat än sova. Jag vilar en stund, plockar sedan bort den värsta röran och börjar tänka att så himla farlig var väl inte den här dagen, jag börjar redan glömma.
Jag kryper ner i sängen, hör hur min make kommer hem. Han frågar hur det är, jag orkar nog inte riktigt prata om det, säger det med fina ord – jag är bara glad att just denna dagen nästan är över. Jag darrar och kryper djupare under täcket, försöker fokusera på det som är bra. Just nu vill jag inte släppa några ledsamma och störande moment in i livet, just nu behöver jag styrka. Jag har lyckats genomleva ännu en av dessa riktigt prövande dagar utan att tappa humöret, utan att vara annat än lugn. Jag har åtminstone varit den mamma jag önskar, fast det verkligen varit på gränsen till att jag inte orkat prata glatt, positivt och tröstande med mitt frö. Även om jag vet att risken är stor att Filuren skriker massa gånger av mardrömmar och annat under natten och att jag ligger vaken av huvudvärken och trycket i ansiktet så tänker jag att detta blir en bra natt, nu kommer jag få vila. Jag måste tänka de bra tankarna, måste göra de bra sakerna, måste finna andrummen, måste bara hitta de rätta vägarna, för att kunna vara den mamma jag vill vara för min älskade Filur.
Aprilmammor 