Min förlossningsberättelse:
Med min förra graviditet i bakhuvudet där barnet kom ut bf+9 var jag ganska ledsen när jag gick över bf-datumet även med den andra och trodde att det skulle bli minst lika länge igen.
På kvällen innan det drog igång inbillade jag mig att det började kännas lite annorlunda i kroppen. Kunde inte sätta fingret på exakt vad men jag märkte också att jag fick några sammandragningar som inte kändes med ganska täta intervaller. Under de få timmarna av sömn jag fick drömde jag om flera medlemmar i gruppen som börjat få känningar.
Jag vaknade 4/4 ca 04.20 och kände att det rann lite i trosorna och att jag hade lite magknip. Jag gick upp och tömde magen på toaletten men det rann inget mer så jag trodde inte att det var vattnet som börjat sippra. När jag kom tillbaka till sängen började jag fundera lite på om det där magknipet eventuellt kanske var värkar så jag plockade fram värktimern i telefonen och började klocka. Värkarna, som inte var så starka än, kom var tredje minut och höll i sig i ungefär 45sek. Dan hade legat vaken ett bra tag så jag skickade in honom i duschen och sa att jag nog skulle gå upp och se om värkarna tänkte fortsätta eller om det var falsk alarm.
Efter en liten stund började det komma små kaskader av vatten och värkarna fortsatte så jag ringde mamma som fick komma och vakta huset och Anton tills han vaknade. Dan sprang runt som en yr höna och packade bilen medan jag ringde förlossningen och förklarade att jag trodde att vattnet gått och att jag gärna ville komma in eftersom jag hade en sådan hemsk upplevelse sist och hon som svarade välkomnade mig och sa att om det inte kommit så långt kunde vi alltid få ett rum på patienthotellet så att jag slapp vara hemma under värkarna.
Vi åkte hemifrån runt 05.10. Klockade värkarna, som fortsatte i samma intervaller men ökade lite i styrka. Rätt som det var började det komma större vattenkaskader som började rinna utanför binda och trosor. Inte så trevligt!
Väl framme vid förlossningen i Karlstad runt 05.50 så forsade det ut vatten när jag gick ur bilen. Fick lite panik och stod still och bara svamlade: ”Titta det rinner! Titta det rinner!” Med inte så snygg gångstil kom vi till slut in till rätt ställe och fick komma in i ett undersökningsrum.
Väl där fick jag byta om till de sedvanliga nättrosorna och rocken. Byxorna som var alldeles genomblöta och kladdiga slängde jag i papperskorgen, tunikan gick samma öde till mötes. Det togs ett ctg och det syntes att jag hade värkar och bebisen mådde bra. De vill som sagt inte undersöka i onödan så de gav mig två citodon vid 07.00 för att kolla om värkarna var ”på riktigt” eller inte vilket jag i och för sig kunde ha talat om att de var men, men! Vi fick trampa omkring i väntrummet på förlossningsavdelningen och värkarna kom tätare och tätare och blev starkare och starkare. När de kom fick jag luta mig över en fåtölj och be Dan massera ryggen HÅRT för att det skulle gå att andas igenom dem. Det enda citodonen bidrog med var att jag kände mig lite extra trött och snurrig.
Efter jag vet inte hur länge kom en ny barnmorska och kollade hur det var med mig. Jag förklarade att det började göra ondare och ondare så när hon såg en värk fick vi komma in i undersökningsrummet igen. Hon sa att hon var tvungen att kolla med en läkare först för att se om hon fick undersöka mig för att se om det hänt något eller om vi skulle bli hemskickade. Jag talade om att jag inte tänkte åka hem så efter några minuters frånvaro kom hon tillbaka och visade in oss i förlossningsrum nr.6. Väl där fick vi sköta oss själva medan barnmorskan pratade med doktorn.
När hon kom tillbaka in hade jag ganska ont och hon hade fått ok att undersöka mig. Klockan var då runt 09.15. Hon kände och petade och kom fram till att jag var öppen 3-4cm. Hon kunde inte riktigt känna hur bebisen låg med huvudet så hon hämtade en kollega med lite mer erfarenhet som hon diskuterade saken med. Efter det fick jag en lektion i lustgashantering vilket jag bett om i min journal eftersom jag inte fick mycket hjälp om det sist. Med mantrat: andas bara genom värkarna och sedan två tag ut genom masken så gick det vidare.
Efter ytterligare en stund av hemska värkar som började kännas olidliga kom barnmorskan tillbaka till oss och frågade om jag trodde att jag hade så ont nu att jag eventuellt skulle vilja ha PCB-bedövningen som det stod om i min journal. Med tanke på smärtan sa jag såklart ja. Hon behövde undersöka mig innan hon gick och pratade med doktorn så det gjorde hon. Klockan var runt 10.30 och då upptäcktes det att jag var helt öppen vilket alltså innebar att det inte blev någon bedövning den här gången heller. Hon kallade in ännu en barnmorska som fick känna efter och försöka komma fram till hur bebisen låg med huvudet och jag förstod inte så mycket egentligen annat än att det var riktigt obehagligt att de var där och petade. Jag stannade kvar i sängen och andades genom de hemska värkarna med lustgasen och höll envist fast vid tanken att för varje värk är det närmre slutet. De ville att jag skulle upp och gå och stå igen men jag vägrade. Det gjorde för ont att röra sig. Jag kände själv när värkarna övergick till krystvärkar vid 11.10 men ville inte krysta förrän jag fick ”order” om det så de första värkarna gjorde jag ingenting själv annat än att andas. Min barnmorska frågade om hon fick gå på toaletten men jag röt åt henne att det var bäst att hon stannade. Till hennes lycka kom det in en annan barnmorska så att hon kunde springa iväg. När jag väl fick ok att krysta tog det ett par påtryckningar innan huvudet kom till ”the ring of fire” och jag blev ombedd att vänta tills nästa krystvärk. För en gångs skull kände jag själv när den kom och jag tryckte ut bebisen 11.23.
Dan som satt bredvid mitt huvud hela tiden reste sig direkt och stirrade på bebisen – och råkade se mer än han egentligen ville fick han fram senare – för att se om den rörde sig eftersom Anton var livlös när han kom ut men det fanns inget att oroa sig för. Den både skrek och viftade med armarna på en gång. Bebisen låg kvar därnere en liten stund och alla kunde se vad det var för sort utom jag. Jag minns att Dan sa ”oj” när han förstod vad det var men jag kunde inte lista ut vad det betydde. När jag väl fick upp henne på bröstet och jag såg att det var en flicka blev det ett virrvarr i huvudet och jag bara stirrade på henne och var helt tom i huvudet en lång stund. Vilken underbar liten varelse det var!
Allt efterarbete som kom var rena pinan. Det var läskigt när barnmorskan drog i navelsträngen och jag väntade ut moderkakan (som Dan av misstag råkade få syn på stackaren) men den kom ut som den skulle. Barnmorskan som sydde var inte så hemma i den världen och hade en annan barnmorska bredvid sig som pekade hur stygnen skulle läggas vilket såklart var lite läskigt. Det blev dock bara 3-4 stygn och inte så farliga bristningar men uj vad jag klagade på att det gjorde ont – speciellt när det skulle kollas via bakre hålet. Ajaj!
Tiden precis efter var lite jobbig för mig eftersom jag mådde så dåligt efter sist och var rädd att det skulle bli likadant men blödningen slutade utan extra hjälp och Emelie, som hon redan hette, hittade bröstet och åt lite vilket Anton aldrig gjorde. Det tog ett par timmar innan jag vågade mig på att gå på toaletten för att kissa och då fick barnmorskan följa med och stå utanför ifall jag skulle svimma som jag nästan gjorde efter Anton men det gick mer än bra.
Eftersom ingen barnmorska hann se när Emelie åt och jag var så osäker gällande amningen så fick vi komma till avdelning 14 istället för att bo på patienthotellet för att kunna få lite extra hjälp med amningen vilket jag uppskattade väldigt mycket. Personalen var helt underbar och de fixade till och med så att Dan kunde stanna.
Vi var kvar i två dygn innan vi till sist fick ok på alla undersökningar och kunde åka hem.
För mig var den här förlossningen mycket bättre än den förra eftersom jag aldrig tappade bort mig utan var med hela tiden även om jag hade önskat lite mer bedövning än lustgas. Det var en stor lättnad när hon äntligen kom ut eftersom det här troligtvis är sista barnet och jag verkligen har mått dåligt under graviditeten. Det är fortfarande lite konstigt att ha henne hemma men jag antar att det är ganska normalt att det tar ett tag innan man vänjer sig och innan man hittar sina platser i den nya familjekonstellationen. Anton är inte så intresserad av henne än men är med och räknar hennes fingrar och talar om att hon är ledsen ibland. Med lite tur kommer Dan att vara hemma med oss ett par veckor så att vi hinner bekanta oss med varandra ordentligt. Tänk att vi är fyra i familjen nu!
Aprilmammor 